Om man som by människa beger sig ut i den stora vilda naturen, och uppehåller sig ensam där en veckas tid, upptäcker man snabbt att ens beteende långsamt förändra sig. Man börjar uppföra sig annorlunda och man begynner tänka annorlunda – hela ens person begynner långsamt att ändra sig fysiskt, mentalt och andligt.
Det känns kanske konstigt till en början men det som händer är, att vi kommer att bete os mera i överensstämmelse med naturen – inte bara den stora naturen men också vår egen natur. Redan de första dagarna begynner de delarna av vårt beteende som är i strid med våran natur att skapa problem. Vi får civilisations abstinens. Det sägas att om man tar en naturmänniska från djungeln och flyttar honom ut till storstaden får han en civilisations chock. Många storstadsbor som kommer ut i den stora vildmarken första gången får en natur chock. Det är inte så mycket de stora områden, vädret, myggorna och den sorts saker som folk har det jobbigt med – det är sig själva.
När man har uppehållit sig ensam i vildmarken en tid begynner man att inhämta sig själv, och självkonfrontationen börjar nådlöst sitt arbete. Många upptäcker de inte kan stå ut med sig själva. Den delen av os som vill vi ska leva i strid med våran sanna natur – och den delen av os som vill vi ska leva i överensstämmelse med våran sanna natur börjar riva och flå i os från var sitt håll.
I civilisationen är det ofta den naturstridiga delen av os som är den starkasta, men här i vidmarken är det vår naturlighet som får övertaget. Några människor kommer må så dåligt att de flyr tillbaka till civilisationen så fort som möjligt för att undvika självkonfrontationen. De är rädda att bli galna – och med god grund.
Du kan acceptera naturen villkor frivilligt eller du kan försöka undvika i vilket fall hon kommer att tvinga dig. Det är som de gamla romarna sagde om ödesgudinnorna. Den som följer ödarna vägleder de. Den som inte gör drar de efter håret”! En krontrollfreak som beger sig ut i vildmarken går en smärtsam upplevelse till mötes.

I psykoterapi har man en process som består i ett möte mellan två människor, och i naturshamanism består processen i ett möte mellan en människa och naturen. Det är naturen som är healeren – den spirituelle katalysatoren. Det är viktigt att förstå det är personens egen natur som driver processen – gott hjälpt av omgivningens natur och hela naturen.
Ensam i vildmarken har vi inte bara en fysisk ryggsäck med bagage vi bär runt med os, vi bär också på en själslig ryggsäck med bagage, och för eller sedan börjar loket på vår Pandoras ryggsäck öppna sig och våra demoner blir släppt loss och börjar plåga vårt sinne.
Tack och lov finns det goda krafter i naturen som gärna vill hjälpa oss. Därför är det gott att känna de goda naturkrafterna och ha förmåga att påkalla dem.
Det är en del av naturshamanens uppgift att erbjuda den undervisning som behövs. Han lära folk hur de kan få hjälp av djuren, växterna, vindarna, molnen och alla de andra vännerna i naturen; och han lära folk att komma i kontakt med andarna i naturen och i drömvärlden. Vårt totemdjur och de andra andarna förmedlar den andliga kraften vi behöver för att se våra demoner i ögonen och utmana dem.
Det är också shamanens uppgift att behandla de andliga sjukdomar och skadar som kan komplicerar naturprocessen.

Om alt går bra leder självkonfrontation, eller naturkonfrontationen skulle man kanske snarare kalla den, till att man lär känna sig själv bättre - på gott och ont. Självkonfrontationen kan alltså leda till självkännedom. Om man vill lära känna sig själv på riktigt är det best att göra det lite av gången. Jag är anhängare till små framsteg - men permanenta framsteg. Två steg fram, och då använda god tid på att konsoliderar sina framsteg, så man inte går mera än ett steg tillbacka.

Efter självkännedomen kommer självuppgörelsen. För att göra upp mig själv måste jag utmana mina demoner. Jag står nu med den John jag faktiskt är, den John jag trodde jag var, och den John jag gärna vill vara.
Orsaken till att jag inte har blivit den John jag gärna vill vara är att jag inte var den John jag trodde jag var. Därför misslyckades jag. Om jag vill ha ett mera kraftfullt och själfullt liv är det helt avgörande att jag får en mera realistisk uppfattning av mig själv. Illusioner före till fiasko och svaghet.

Men nu vet jag mera om vem John verkligen är, så genom att genomföra min uppgörelse med honom är det möjligt för mig bli mera den John jag önskar vara. Bli bättre att vara den jag är – och det jag är. Bli bättra att leva i överensstämmelse med min egen natur, andras natur, och hela naturen – och leva mindre i strid med min egen natur, andras natur, och hela naturen.

Att göra upp med sig själv är en kamp mot sina demoner. Så länge vi bär runt på dem vill de fortsätta störa vårt liv.
Demoner har en stark överlevnads förmåga – de är inte lätta att göra sig av med. Tänk bara på en spelberoende. Han har en speljävel som totalt förstör hans liv, och det är få spelberoende som tillfrisknar från sin sjukdom.
En annan person bär på en gammal bitterhet, som äter upp hans själ.
En tredje är missnöjd med andra människor – de ska inte vara som de är, de ska vara som han vill. Våra demoner sänder negativa tankar in i hjärnan på oss.
Som tur är, är de flest demoner och onda andar inte helt så destruktiva, men för den som har dem är de till stort besvär. Den vanligaste är säkert "den lille egoist" demonen.
Oavsett hur många eller hur stora eller små demoner vi har, som gnaga i vår själ, då är det fult möjligt att göra upp med dem och återerövra vår naturlighet. Det är naturligt att vara en samvetsfull människa och en rättvis människa. Det är naturligt att ha en god kärleksförmåga, att ha humor, och att ha ett gott socialt liv. Det är naturligt att vara glad och kraftfull.

Under kampen mot demonerna kommer vårt samarbete med andarna på ett hårt prov. Det är här det ska visa sig om det shamanske förarbetet vi har gjort är tillräckligt starkt. Kanske kommer vi ned från berget med en skadeskyten själ, men det gör inget. I samarbete med vårt totemdjur och andra andeallierade (och kanske en shaman) kan vi lära av våra erfarenheter och resa os igen. Vildmarken finns där till nästa år också.

Om alt går bra, blir det så att när vi kommer in från vildmarken, upptäcker vi de förändringar naturprocessen medför i våra vanliga vardagsliv. Först och främst bliver man en andligt starkare människa med en starkare integritet. Man står i sin egen kraftcirkel, och bestämmer själv när man vill låta någon annan träda in i ens cirkel och när man vill stänga sina gränser.

De krafter jag använde på att bära mitt destruktiva bagage blir frigjort och kan användas till nyttiga saker. När jag återvänder till civilisationen tager jag min sanna natur med mig in i sitt vardagsliv – och in i andras liv. Jag får lättare med att respektera andras cirkel och deras gränser. Mitt förhållanden till andra människor förändra kvalitet. Relationerna blir friskare.

Av praktiska skäl skiljer jag mellan naturshamanism och naturreligion. De senare åren har där i den västerländske världen uppstått en ateistisk shamanism. Ordet religion ger många människor en ful smak i munnen, och när man ser tillbaka i historiken är det inte svårt att förstå varför. Folk, som kallade sig själva för religiösa, har begått de mest avskyvärda saker. För att lägga avstånd till dessa människor, deras handlingar och deras gud, har några människor valt helt att undvika ordet religion. Det är vist att religion och andlighet är två olika saker men en del människor har slaget de två sakerna ihop och kallar det hela andlighet eller spiritualitet – och det tycker jag är problematiskt.

För mig betyder religion först och främst att anse något att vara heligt. Därför naturen är min religion är alt i naturen heligt för mig. Min naturreligion handlar om vad jag tror på, och om mina hållningar till naturen i och kring mig, och den handlar om hur jag uttrycker dessa saker genom ceremonier, ritualer osv. - ensam och i gemenskap med andra.
Min andlighet handlar om hur jag behandlar andra folk. Är jag ärlig eller oärlig, hjälpsam eller likgiltig, har jag tålamod eller otålamod osv. Religion är någon ting jag tror på – andlighet är någon ting jag gör.

I naturshamanism är den religiösa delen lika viktig som den andliga delen och den fysiska delen. Naturshamanen är också präst. Han befattar sig båda med folks tro och deras beteende. I stort gör folk det de tror på lönar sig bäst. Därför måste shamanen vara lika så uppmärksam på folks tro som på deras beteende.
Folk som lever i naturen under längre perioder i taget har ibland starka religiösa upplevelser. Det är en del av naturshamanens arbete att hjälpa dessa människor rymma det som har hänt dem. Några gånga följas dessa upplevelser upp med religiösa initieringar, och det förväntas av naturshamanen att han utföra de ritar som hör sig till.
Självklart måste naturshamanen själv ha blivit initierat av naturen under sina egna många långa ensamma turer in i naturens fysiska och mystiska avkrokar, hennes drömmar och skuggar, hennes hjärta och själ.

Denna typ av uppehåll i naturen är inte en form av utesittning (vision quest). Syftet är inte att få inspiration, en kallelse eller en mission, men att bli rensat för ohälsosam bagage. Syftet är alltså exorcisme. Natur exorcisme.
Den process som händer med os i vildmarken är inte en ersättning för det andliga samspel vi har med andra människor – men ett komplement till det. Naturprocessen är inte heller något vi en vacker dag blir färdiga med. Det är ett sätt att leva sitt liv på. Det är en process som fortsätter hela livet. Det är en fråga om att välja naturen som den vägen man vill gå på – och då är det bara två steg fram och ett tillbaka.

Och kom ihåg – det är enbart om du gör alt det nödvändiga shamanske arbetet medan du är i naturen, att de saker jag har skrivet om kan hända!!

Naturen finns inte bara därute – den finns i våran hjärtan. Man kan vara åskådare till naturen; man kan vara deltagare i naturen; och man kan vara naturen. Naturen det är du och jag. Naturen det är os alla ihop – där vi befinner os just nu!

Vi andas. Vi dansar. Vi flyger. Vi lever. Vi är här ännu.