© John Russell-Møller 2008
Jag har kommit en del i Sápmi (Lappland), och där har man en icke-fysisk person, som heter Bieggolmai. Ordrätt betyder Vindman (biegg = vind + olmai = man). Samernas uppfattning var (och är fortfarande för en dels vidkommande), att Bieggolmai är en man, som står med två skovlar och öser vindarna.
Den gången de kristna kom till Sápmi översatte de ordet Bieggolmai till "vind guden". Det är också blivit översatt till "vind anden".
Om en buddhist en kristen och en antropolog skriver varje sin bok om buddism, blir det tre olika böcker.
Men om nu inuitterne i Kalaallit Nunaat (Grönland) inte skriver några böcker om deras form av andemanare konst, då blir resultatet att vi bara får den kristnes och antropologens två utgåvor av inuiternas andemanare konst. De inte fysiska personer blir omtalade som gudar eller andar.
Inuiterna talar bland annat om Månamannen, och vi danska talar om Myrkonan och Lyktemannen. På andra ställen i världen, talar naturfolk om djuren och träden som deras bröder och systrar - och andra släktingar. I Danmark talar vi bland annat om Flädermor.
Något kunde alltså tyda på, att begrepp som "gudar/gudinnor" och "andar" är av relativ ny datum. Därmed menar jag, att de kanhända inte är mera än 10-20.000 år gamla. Vad vet jag? Förrän den tiden tror jag det är sannolikt, att dessa orden inte fans.
Det är den amerikanska antropologen Michael Harners stora förtjänst, att vi västerländinge har fått en ny ingång till våran gamla andlighet och religion. Michael Harner har gjort ett stort arbete inte minst med att utveckla det, han givet namnet "core shamanism" - kärnshamanism. Genom många års forskning, med reser till många olika naturfolk som fortfarande har bevarat en del av sin ursprungliga religion och andlighet, har han utvecklad en moden "shamanism", som innehåller det, han anser för att vara kärnan i all "shamanism".
När det nu har sagts, måsta det också sägas, att man i core shamanism är kommit in äpplets kärna genom att skära skallen och köttet bort.
När jag sätter orden "shaman" och "shamanism" i citattecken, är det för att ordet "shaman", som gemensam benämning för alla andemanare i världen, är ett modernt påhitt – och att ordet "shaman-ism" är en moden konstruktion.
Ordet shaman är alltså ett lånord från Evenki (Tungus) folket i Sibirien, som är blivit infört i det danska språket - och många andra språk. Sedan har vi gjort våran egen definition av, vad ordet betyder hos oss.
Eftersom naturfolk inte använder skriftlig överlevering, står vi då tillbaka med två problematiker. Att det som finns skrivit om shamanens (angakkoqens, sangomans, noidens, andemanerens osv.) verksamhet, är skrivit av kristna och ateistiske västerländinge – och att köttet och skallen har skurits bort. Av de religiösa definieras shamanism som en religion¹, och av vetenskapsfolken definieras shamanism som vissa metoder².
"Andemanare konst är en form av shamanism – men shamanism är inte en form av andemanare konst!”
Min egen utbildning till andemanare har bestått i, att jag i 10 år har bott tre månader varje sommar på ett fjäll i vildmarken i Sápmi (Lappland), där jag var ensam det mest av tiden och samlade hjälpandar som utbildade mig.
Läs Knud Rasmussens beskrivning av hur man blir Inuit andemanare.
Jag är inte motståndare till någon form för shamanism, men anser att alla sorts är med till att berika shamanism. Det är inget av det jag skriver, som är menat som kritik av andra shamanska traditioner.
Det finns vissa sakar i min tradition, som är viktige. Det är: att "se" och leva gemensamt med de andar, som finns i naturen; att drömvärlden också är en del av naturen; att erkänna att det finns onda andar; och att de goda andarna är fejlbarlige.
På samma vis som de goda andar i regel "synas" i en form av naturaspekt, det vill t x säga som djur, människor o l – så "synas" de onda andar i regel också i en naturaspekt, alltså också som djur, människor o l. Det kan också vara blandningsväsen t x halv djur och halv människa.
Alla andar har mänskliga och magiske egenskaper. Alla djur har mänskliga och magiske egenskaper. Alla människor har mänskliga och magiske egenskaper. I barnlitteraturen är djurens mänsklighet helt tydlig. Bara tänka på Nalle Puh.
På gammal tid levde andemaneren i samhälle, där alla använt jaktredskap och vapen. Uttryck som, att "kämpa" för att hålla svälten från dörren och att "bekämpa" sjukdom var vanliga, och är det än idag. Andemaneren "bekrigar" de onda andarna. Han eller hon "slåss" för folks liv och hälsa. Han går på "jakt" efter hjälpandar. Det finns många jakt och krigare uttryck i andemanarens språk.
Som huvudregel anser man, att goda sakar skylls på goda andar, och att onda sakar skylls på onda andar.
"Ingen lycka utan goda andar. Ingen olycka utan onda andar"!
När en människa gör sakar, som är till gagn och nytta, är det för att han blir inspirerat (uppmanat) av en god ande – och när en människa gör sakar, som skador någon, är det för att han blir inspirerat av en ond ande. När en god ande gör sakar som skador, är det för att den blir inspirerat av en ond ande.
Om vi ser på de människor i dagens Danmark, som begår våldskriminalitet, kan vi se; att det finns dem, som gör sakar, som gör lite ont på deras offer; dem som gör sakar, som gör mycket ont på offren; och dem som utsätter deras offer för den mest bestialiske sorts av smärtsam tortyr.
I core shamanism har man valt inte att befatta sig med de onda andarna. Man kallar de krafter som har en skadlig påverkan på folk för felplacerade energier. De positiva krafterna framställer man som personer i form av djur, människor, växter osv. – men de negativa krafterna framställer man som ting.
Goda andar och onda andar - kontra goda andar och negativa energier?
När vi mänskliggör våra medskapelser, gör vi det möjligt för oss, att förhålla sig oss till dem med medkänsla, respekt och nästa kärlek. När vi tingsliggör våra medskapelser, gör vi det möjligt för oss att behandla dem omänskligt.
"En ärelös krigare är en svag krigare. En ärelös shaman är en svag shaman"!
Bortsett ifrån det är det problematiskt, att man tar bort (omplacerar) de skadliga felplacerade energierna, men inte bekämpar de onda andar som gör den skadliga energin (gör energi felplaceringen).
Som tur är kan det gå båda halva och hela år mellan, att andemanare shamanen möter en ond ande (t x en gifthund), som är så stark, att man ropande och skrikande måsta använda en halv natt på att nerkämpa den - och man själv änder upp med att ha mera fradga om munnen än den har.
För andemanare shamanen är det allt avgörande att ha en välorganiserat här av åndehjælpere och allierade. Det är inte ovanligt att man använder fyra till fem gånger mera av sin tid på att rekryttera åndehjælpere och ingå och underhålla allianser, än man använder på att göra healing ceremonier och sådant.
Det är en utbred uppfattning bland shamaner varsomhelst på moder jord, att människan har mera än en själ. Fastän angakokkerna talar om "själen", så anser de att en människa har ett otal av själar. Till exempel säger de, att var och en ledde i kroppen har en själ. I Altai säger kamerna (kam = shaman), att människan har tre själar.
Själarna är förbrunnet med varandra med olika band och trådar – det jag ibland kallar själarnas blodåder och nervtråd.
Om det uppstår skador på själens förbindelser, är det shamanens uppgift att reparerar dem. Det finns ett otal av trådar, som kör på kors och tvärs, och olika ställen träffas i det som ibland kallas samlingspunkter. Det är viktigt för en shaman att kunna manövrera med sina samlingspunkter – alltså flytta dem från en position till en annan. Shamanen hjälper också folk med att flytta deras samlingspunkter, om de har behov av det.
Jag är enig med Don Juan i att det absolut viktigaste för en trollman (andemanare, shaman) är att vara en oklanderlig krigare. Alla healing tekniken och sådant kommer i andra rad. De andliga krigarefärgigheterna skapar den kraft, som behövs för att kunna utöva de olika healing tekniken kraftfullt.
"Starkare krigarekraft skapar starkare healingkraft!”
Som med så många andra sakar i livet, är det så, att det är sällsynt att andemanarens arbete resulterar i total utrotelse av en av hans fiender. I regel lyckas det bara andemaneren och hans allierade att tränga en ond ande en bit tillbaka och sätta den ur spillet – varefter den onda anden organisera om sig och startar ett nytt angrepp ett annat ställe.
Andemanaren viger sitt liv till att skapa och underhålla harmoni och balans i livet och naturen – inte minst sina medmänniskors liv och natur.
Nio av tio dagar är shamanism något mysigt och rart, där man sitter kring bålet och berättar goda historier, eller gör healing och vägledning i sin praxis till gagn för andra osv. – men på en splitsekund måsta andemanare shamanen kunna slå på sin mest våldsamma och aggressive andekraft, om situationen skulle kräva det.
Då försätter kampen mot sjukdom, egoism, olycka och agg - till det åter har skapats frid, sundhet, harmoni och balans!
¹ Webster's Dictionary. Shamanism: The type of religion which once prevailed among all the Ural-Altaic peoples (Tungusic, Mongol, and Turkish).
* |