tillbaka






Andemanare konst och shamanism

© John Russell-Møller 2008




Ursprungligt fans det inga andar eller gudar.

Jag har kommit en del i Sápmi (Lappland), och där har man en icke-fysisk person, som heter Bieggolmai. Ordrätt betyder Vindman (biegg = vind + olmai = man). Samernas uppfattning var (och är fortfarande för en dels vidkommande), att Bieggolmai är en man, som står med två skovlar och öser vindarna. Den gången de kristna kom till Sápmi översatte de ordet Bieggolmai till "vind guden". Det är också blivit översatt till "vind anden".

Om en buddhist en kristen och en antropolog skriver varje sin bok om buddism, blir det tre olika böcker.
Buddhisten ser buddhismen inifrån och skriver inifrån. Den kristna ser buddhismen utifrån och skriver utifrån. Vetenskapsmannen ser också buddhismen utifrån, men med andra ögon än den kristna.
Det är helt naturligt att tingen blir så, och alla tre böcker har deras berättigande. Det finns ingen av böckerna som är riktiga eller fel – de är bara olika.

Men om nu inuitterne i Kalaallit Nunaat (Grönland) inte skriver några böcker om deras form av andemanare konst, då blir resultatet att vi bara får den kristnes och antropologens två utgåvor av inuiternas andemanare konst. De inte fysiska personer blir omtalade som gudar eller andar.

Inuiterna talar bland annat om Månamannen, och vi danska talar om Myrkonan och Lyktemannen. På andra ställen i världen, talar naturfolk om djuren och träden som deras bröder och systrar - och andra släktingar. I Danmark talar vi bland annat om Flädermor.

Något kunde alltså tyda på, att begrepp som "gudar/gudinnor" och "andar" är av relativ ny datum. Därmed menar jag, att de kanhända inte är mera än 10-20.000 år gamla. Vad vet jag? Förrän den tiden tror jag det är sannolikt, att dessa orden inte fans.
Jag är ingalunda expert i språkvetenskap, men vi vet ju alla, att det hela tiden blir uppfunnen nya ord, så på ett eller annat tidpunkt måste det ju vara någon, som har uppfunnit ordet "gud" och ordet "ande". Härav följer att det måste ha varit en tid, där dessa ord och begrepp inte funnits.
Något kunna också antyda, att man förrän uppfinnelsen av "gudar/gudinnor" och "andar", har uppfattat de varelser, som inte har en fysisk kropp för människor – och i övrigt också har uppfattat djur, växter, månen osv. som människor. Som jag brukar säga:
"Det är inte människan, som också är ett djur. Det är djuren, som också är människor"!

*

Det är den amerikanska antropologen Michael Harners stora förtjänst, att vi västerländinge har fått en ny ingång till våran gamla andlighet och religion. Michael Harner har gjort ett stort arbete inte minst med att utveckla det, han givet namnet "core shamanism" - kärnshamanism. Genom många års forskning, med reser till många olika naturfolk som fortfarande har bevarat en del av sin ursprungliga religion och andlighet, har han utvecklad en moden "shamanism", som innehåller det, han anser för att vara kärnan i all "shamanism".

När det nu har sagts, måsta det också sägas, att man i core shamanism är kommit in äpplets kärna genom att skära skallen och köttet bort.
Det kan inte undran att det finns "shamaner", som söker efter de gamla skallerna och det gamla köttet, för att få äpplet gjort helt igen. Det kan inte heller undra, att det finns folk, som vill hänga helt ny skal och kött på "shamanism" – skal och kött som aldrig någon gång har hört till "shamanism".

När jag sätter orden "shaman" och "shamanism" i citattecken, är det för att ordet "shaman", som gemensam benämning för alla andemanare i världen, är ett modernt påhitt – och att ordet "shaman-ism" är en moden konstruktion.
Hos inuiterna heter "en sådan" som håller på med "den sorts" en angakkoq: hos zuluerna en sangoma; hos danskerna en andemanare; hos samerna en noide; hos evenkierna en shaman; hos mexicanarna en hechicero osv. Alla nationer har deras eget ord för "en sådan".

Ordet shaman är alltså ett lånord från Evenki (Tungus) folket i Sibirien, som är blivit infört i det danska språket - och många andra språk. Sedan har vi gjort våran egen definition av, vad ordet betyder hos oss.
Att låna ord från andra språk är självklart helt naturligt, och det är med till att berika vårt eget språk.
Ordet shaman användas idag om en vilken som helst andemanare. I det följande vill jag använda ordet shaman så. Ordet shamanism definieras idag ofta som: "Det att tro på andar; och det att samarbete med andarna.”

Eftersom naturfolk inte använder skriftlig överlevering, står vi då tillbaka med två problematiker. Att det som finns skrivit om shamanens (angakkoqens, sangomans, noidens, andemanerens osv.) verksamhet, är skrivit av kristna och ateistiske västerländinge – och att köttet och skallen har skurits bort. Av de religiösa definieras shamanism som en religion¹, och av vetenskapsfolken definieras shamanism som vissa metoder².

*

"Andemanare konst är en form av shamanism – men shamanism är inte en form av andemanare konst!”

Min egen utbildning till andemanare har bestått i, att jag i 10 år har bott tre månader varje sommar på ett fjäll i vildmarken i Sápmi (Lappland), där jag var ensam det mest av tiden och samlade hjälpandar som utbildade mig.

Läs Knud Rasmussens beskrivning av hur man blir Inuit andemanare.

När personer, som inte är andemanare, ser på mig utifrån, kallar de mig shaman, och det jag gör för shamanism. När jag talar med dem på deras premisser, omtalar jag också mig som shaman, och det jag gör som shamanism. Men när jag ser på mig inifrån, kallar jag mig för andemanare, och det jag gör för andemanare konst.

Jag är inte motståndare till någon form för shamanism, men anser att alla sorts är med till att berika shamanism. Det är inget av det jag skriver, som är menat som kritik av andra shamanska traditioner.
Det jag skriver är en framställning av det jag ser, när jag betraktar andra shamanska traditioner utifrån, och den tradition själv tillhöra inifrån.

Det finns vissa sakar i min tradition, som är viktige. Det är: att "se" och leva gemensamt med de andar, som finns i naturen; att drömvärlden också är en del av naturen; att erkänna att det finns onda andar; och att de goda andarna är fejlbarlige.

På samma vis som de goda andar i regel "synas" i en form av naturaspekt, det vill t x säga som djur, människor o l – så "synas" de onda andar i regel också i en naturaspekt, alltså också som djur, människor o l. Det kan också vara blandningsväsen t x halv djur och halv människa.

Alla andar har mänskliga och magiske egenskaper. Alla djur har mänskliga och magiske egenskaper. Alla människor har mänskliga och magiske egenskaper. I barnlitteraturen är djurens mänsklighet helt tydlig. Bara tänka på Nalle Puh.
En god ande kan bli avundsjuk, och en ond ande kan bli förälskat. En människa kan flyga (lära att flyga) upp till himmelen och hälsa på Månamannen, eller klättra ned till underjorden och hälsa på de dvärgar, som bor där. Det kan i övrigt vara ett tveksamt nöje.

På gammal tid levde andemaneren i samhälle, där alla använt jaktredskap och vapen. Uttryck som, att "kämpa" för att hålla svälten från dörren och att "bekämpa" sjukdom var vanliga, och är det än idag. Andemaneren "bekrigar" de onda andarna. Han eller hon "slåss" för folks liv och hälsa. Han går på "jakt" efter hjälpandar. Det finns många jakt och krigare uttryck i andemanarens språk.

Som huvudregel anser man, att goda sakar skylls på goda andar, och att onda sakar skylls på onda andar.
Om en person förlora sin själ (eller något av den), skylls det på att en ond ande har förorsakat en begivenhet, som har medfört själsförlusten – om den onda anden inte helt enkelt har stulit själen.

"Ingen lycka utan goda andar. Ingen olycka utan onda andar"!

*

När en människa gör sakar, som är till gagn och nytta, är det för att han blir inspirerat (uppmanat) av en god ande – och när en människa gör sakar, som skador någon, är det för att han blir inspirerat av en ond ande. När en god ande gör sakar som skador, är det för att den blir inspirerat av en ond ande.

Om vi ser på de människor i dagens Danmark, som begår våldskriminalitet, kan vi se; att det finns dem, som gör sakar, som gör lite ont på deras offer; dem som gör sakar, som gör mycket ont på offren; och dem som utsätter deras offer för den mest bestialiske sorts av smärtsam tortyr.
Detta kan sägas att skylls på, att det finns onda andar, som är värre än andra – och att en person kan vara mer eller mindre besatt av en ond ande.

I core shamanism har man valt inte att befatta sig med de onda andarna. Man kallar de krafter som har en skadlig påverkan på folk för felplacerade energier. De positiva krafterna framställer man som personer i form av djur, människor, växter osv. – men de negativa krafterna framställer man som ting.

Goda andar och onda andar - kontra goda andar och negativa energier?

När vi mänskliggör våra medskapelser, gör vi det möjligt för oss, att förhålla sig oss till dem med medkänsla, respekt och nästa kärlek. När vi tingsliggör våra medskapelser, gör vi det möjligt för oss att behandla dem omänskligt.
Genom att tingliggöra dehumanisera judarna, gjorde nazisterna det möjligt för sig själva att behandla dem omänskligt. Men genom att dehumanisera andra förlora man heder, och man får ett ärelöst förhållande till dem, därför att man tingsliggöra dehumaniserar en del av sig själv.

"En ärelös krigare är en svag krigare. En ärelös shaman är en svag shaman"!

Bortsett ifrån det är det problematiskt, att man tar bort (omplacerar) de skadliga felplacerade energierna, men inte bekämpar de onda andar som gör den skadliga energin (gör energi felplaceringen).
Om man har att göra med en ond ande i hund skickelse, som baisser och pissar på en man så han blir dålig, då är det självklart fint att man rensar manen och renar bort exkrementerna och urinen från honom, men man måste också bekämpa hund anden, som gör det giftige andebaisse och andepiss. Det kan vara hårt arbete, skulle jag hälsa att säga!

Som tur är kan det gå båda halva och hela år mellan, att andemanare shamanen möter en ond ande (t x en gifthund), som är så stark, att man ropande och skrikande måsta använda en halv natt på att nerkämpa den - och man själv änder upp med att ha mera fradga om munnen än den har.

För andemanare shamanen är det allt avgörande att ha en välorganiserat här av åndehjælpere och allierade. Det är inte ovanligt att man använder fyra till fem gånger mera av sin tid på att rekryttera åndehjælpere och ingå och underhålla allianser, än man använder på att göra healing ceremonier och sådant.

*

Det är en utbred uppfattning bland shamaner varsomhelst på moder jord, att människan har mera än en själ. Fastän angakokkerna talar om "själen", så anser de att en människa har ett otal av själar. Till exempel säger de, att var och en ledde i kroppen har en själ. I Altai säger kamerna (kam = shaman), att människan har tre själar.
Själv har jag lärt att operera med fyra primära själar. Kroppssjälen, drömsjälen, ödesjälen/destinationssjälen, och herdesjälen. Kroppsjälen passar på kroppen, och när den försvinner, dörr kroppen. Drömsjälen är den själ, som reser bort, när vi drömmar eller shaman trancereser.
Ödesjälen/destinationssjälen är vårt andliga kompas, som hjälper oss att finna vår väg – till destinationen. Herdesjälen är den, som håller alla själarna samlade, så vi inte disintegrerar.

Själarna är förbrunnet med varandra med olika band och trådar – det jag ibland kallar själarnas blodåder och nervtråd.
Hos Carlos Castaneda talar Don Juan om människans själ som ett lysande egg. Emellertid är det så, att varje av själarna har olika konstruktion, och de ser mycket olika ut. Det är enbart kroppsjälen som framstår som ett lysande egg. För övrigt är själarna gjorda av olika sorts ande (material).

Om det uppstår skador på själens förbindelser, är det shamanens uppgift att reparerar dem. Det finns ett otal av trådar, som kör på kors och tvärs, och olika ställen träffas i det som ibland kallas samlingspunkter. Det är viktigt för en shaman att kunna manövrera med sina samlingspunkter – alltså flytta dem från en position till en annan. Shamanen hjälper också folk med att flytta deras samlingspunkter, om de har behov av det.

Jag är enig med Don Juan i att det absolut viktigaste för en trollman (andemanare, shaman) är att vara en oklanderlig krigare. Alla healing tekniken och sådant kommer i andra rad. De andliga krigarefärgigheterna skapar den kraft, som behövs för att kunna utöva de olika healing tekniken kraftfullt.

"Starkare krigarekraft skapar starkare healingkraft!”

*

Som med så många andra sakar i livet, är det så, att det är sällsynt att andemanarens arbete resulterar i total utrotelse av en av hans fiender. I regel lyckas det bara andemaneren och hans allierade att tränga en ond ande en bit tillbaka och sätta den ur spillet – varefter den onda anden organisera om sig och startar ett nytt angrepp ett annat ställe.

Andemanaren viger sitt liv till att skapa och underhålla harmoni och balans i livet och naturen – inte minst sina medmänniskors liv och natur.

Nio av tio dagar är shamanism något mysigt och rart, där man sitter kring bålet och berättar goda historier, eller gör healing och vägledning i sin praxis till gagn för andra osv. – men på en splitsekund måsta andemanare shamanen kunna slå på sin mest våldsamma och aggressive andekraft, om situationen skulle kräva det.

Då försätter kampen mot sjukdom, egoism, olycka och agg - till det åter har skapats frid, sundhet, harmoni och balans!

*

¹ Webster's Dictionary. Shamanism: The type of religion which once prevailed among all the Ural-Altaic peoples (Tungusic, Mongol, and Turkish).
² Michael Harner. Shamanism: System of methods for healing and problem-solving.
Författarens kommentar: Religiösa människor anser ofta religion för bland annat också att vara ett healings och problemlösnings system.



upp



Printvänlig fil

*